Tystnad!

Jag har varit rätt tyst väldigt länge. Det sista året har varit omtumlande på många sätt. Jag har fått uppleva mycket av både sorg och glädje. På jobbet har jag blivit delaktig i ett stort projekt för uppdatering av affärssystemet vilket sker i olika etapper över hela koncernen. Detta har inneburit att jag fått resa mycket till England men även en vända till USA. Allt mycket positivt och ett bra läge för min fortsatta karriär, en karriär jag inte eftersträvat men som ändå just nu händer mig. Det är ganska tufft när man är trebarnsfar och har en fru som sliter på med sitt femskift, det krävs en hel del pusslande att få vardagen att gå ihop. Men jag ska inte klaga det har reda börjat rulla på min framtida karriär som jag nu faktiskt har fått utstakad åt mig av högre chefer som sett något hos mig och som tror på mig.

Smolket i bägaren är den sorg som drabbade mig och min familj i början på förra sommaren. Den största sorg jag upplevt näst efter att min älskade farmor och farfar gick bort 2001 och 2002.
Min styvfar som stod mig mycket nära blev plötsligt allvarligt sjuk och diagnosticerades med cancer. Mindre än en månad efter diagnos gick han bort i början på juni 66 år ung. Den smärtan jag kände och fortfarande känner efter detta går inte att beskriva.
Vi hade under påsken 2014 precis färdigställt renoveringen av vårt stora badrum, ett projekt som jag och min styvfar gjorde tillsammans.

Det var precis som när han och jag jobbade tillsammans under min lärlingsutbildning på NCC under början på -90 talet. Vi jobbade alltid mycket bra ihop och jag är evigt tacksam för att jag fick denna period med honom.
Det är som att en del av mig fattas, jag kan aldrig ens föreställa mig hur det måste kännas för min mor och styvsyskon.

Under sommaren så var det dags för ett stort äventyr med en vecka i Göte-la-borg med F15 laget där jag är tränare och deltagande i Gothia-cup. Det var en fantastisk upplevelse.

Under hösten så började då resandet, i oktober 1 vecka i USA och sedan i november 2 veckor i England. När jag kom hem från resan så hade vågen passerat en gräns. Min vikt har under många år sakta men säkert ökat men nu fick det vara nog. Jag påbörjade 5-2 dieten vilken har passat mig bra och till dags datum har jag lyckats går ner 9 kg. Många kilon kvar att tappa men nu jäfvlar ska denna gubbe bli fit.

Det blev ett långt inlägg, jag vet att man ska hålla sig kort på en blogg, men va fan när har jag någonsin brytt mig om vad man borde göra.
I morgon är en annan dag och ett nytt äventyr börjar.

Jämlikhet igen!

Jag vet att jag berört ämnet jämlikhet tidigare men nu har jag lite till jag behöver få ur mig.

Det har på sista tiden varit mycket skriverier i tidningar och pratats på nyheter om pojkar/unga män som i grupp eller ensamna blivit friade från åtalet gällande övergrepp på flickor/unga kvinnor. Detta kan vi ju diskutera mycket och ha åsikter om. En av anledningarna till de friande domarna har varit att dessa unga kvinnor inte varit ”tydliga” nog med ord och kroppsspråk att dom inte vill. Detta är för mig förbryllande. Jag är uppfostrad så att ett nej är alltid NEJ!

Som far till två döttrar och en son så är det en självklarhet att oavsett kön så ska dom få uttrycka sin personlighet med hur dom klär sig osv (inom vissa ramar dock, urvuxna kläder trasiga strumpor och underkläder är ett big no no. för min del).
Mina döttrar ska kunna klä sig i korta kjolar och u-ringade toppar om dom vill det och kunna gå på fest eller ännu enklare gå genom en park sent på kvällen utan att vara oroliga för sin säkerhet.
Min son kommer högst troligt kunna gå på fest eller gå genom en park och vara tämligen trygg.

Tjejer får höra att dom inte ska klä sig så utmanande för att det är som att man ber om problem. FEL, FEL, FEL!
Vad som måste ske är att vi föräldrar måste lära våra söner var gränserna går, att ett nej är ett nej. Är en tjej redlöst berusad betyder det INTE att hon är villig och redo att utnyttjas bara för att hon inte klarar av att uttrycka sig.
Vad våra söner MÅSTE lära sig är att utsatta tjejer ska skyddas/hjälpas oavsett orsaken till utsattheten.

Våra unga (killar som tjejer) måste lära sig att förstå att sexuellt umgänge har man på ömsesidiga grunder och att det dom ser/kommer att se i porrfilmer är just på film. Precis som Orcher också bara finns på film eller i böcker. Vissa saker som är på film kan man göra i verkligheten andra saker inte.
Man måste inse skillnaden på verklighet och fantasi.

Mina barn får lära sig att dom är jämlika och att respektera andra och varandra. Mina töser får lära sig att vara starka och stå upp för sig själva. Dom har rätt till att säga NEJ. Min son får lära sig att förstå och respektera att man inte kan behandla tjejer hur som helst och betydelsen av ordet NEJ.

Hur ska vi kunna skydda våra döttrar om våra söner inte får lära sig att
ETT NEJ ÄR ALLTID ETT NEJ, hur det än uttrycks!

Jag, en känslomänniska

Såja, nu har det varit ett långt uppehåll i mitt skrivande. Men på förekommen anledning har jag funderat på hur det kan komma sig att jag är en sån känslosam människa. Jag blir väldigt lätt rörd och berörd. Och jag kan säga att det kan vara ganska jobbigt många gånger. Jag försöker att avskärma mig och vara kall men det går liksom inte. Det som berör mig mest är människor som jag tycker väldigt mycket om eller som jag är väldigt engagerad i på nått sätt. Skulle detta sedan dessutom sammanfalla kan jag säga att jag lätt blir ett vrak i tårar och det oberoende om det är av glädje, sorg, stolthet eller lycka. Skulle jag då dessutom inse att jag gjort någon besviken eller inte uppfyllt andras eller mina egna förväntningar på mig själv blir det väldigt jobbigt. Jag gör saker helhjärtat när jag är engagerad ja till och med passionerat.
Att vara på detta sätt är väldigt energikrävande. Ja i bland nästintill utmattande. Men jag är nu en gång så här som person, det är nog själva essensen i mig, det som definierar mig och gör mig till den jag är. Och det är nog inte så illa egentligen.

Magiska 40…..

När man är en man på väg mot sina stadiga 40 år så är det lätt att bli lite nojjig. Jag vet att jag har en del vänner som redan passerat denna ”magiska” gräns utan problem. Ändå så tänker jag att jag måste gå ner i vikt, kanske göra något åt mina gråa hår, man suger in magen lite extra när man ser någon snygg tjej passera eller vara i närheten. Man blir liksom lite mer fåfäng. Tanken på att köpa en sportbil eller ta motorcykelkort har ju dykt upp. Klyschor javisst men det finns en viss sanning i dom. Vi män börjar på nått sätt halvvägs i livet att vilja halvera vår ålder, vi vill helt enkelt bli tjugo år igen. Skaffa långt hår (mer smickrande på vissa än andra) eller nån annan typ av hipp frisyr utan gråa hår. Män i fyrtioårs åldern verkar också ha stor tendens till att börja träna igen, vilket i sig inte är fel då det förebygger åldrandet och minskar risken för hjärta- och kärlsjukdomar. När man nu dessutom har bokat en resa utomlands längre fram i år så börjar mina tankar direkt gå till hur mycket jag kan göra för att trivas i mina badbyxor där jag kommer ligga under parasollet och sippa på en god drink eller öl. Att jag kommer kunna ligga där med rutor på magen utan att ha ritat dit dom med tuschpenna är inte speciellt troligt och nej jag kommer inte att bleka eller färga mitt hår då min älskade fru tycker det är väldigt charmigt med de gråa tinningarna. Men att gå ner i vikt och träna mer lär det bli, en tatuering till blir det också. Det där motorcykelkörkortet lär jag nog inte ta då jag hellre lägger pengarna på nått annat. Jag kommer nog precis som väldigt många kunna konstatera att 40 inte är så magiskt att passera när jag väl har gjort det. Så vad skriver jag då detta för? Jo för att jag finner detta väldigt fascinerande och underhållande.

Ågren…..

Såja, då var denna ledighet snart över för denna gången. Jag fick tjugo dagar hemma med min familj. Halvvägs in i ledigheten kände jag att det nog kunde vara ganska skönt att komma tillbaka till jobbet. Men nu när det snart är dags känns det som att ledigheten inte varit lång nog. Den där jackpot-vinsten på lotto hade just nu inte suttit helt fel för då hade jag utan problem kunnat var hemmaman ett tag. Jag hade inte varit sysslolös direkt. Jag vet ju dessutom vad som väntar mig när jag är tillbaka. Som tur är så är ju första halvåret alltid både hackad och malen med helger och lov. Att man sen har många saker att se fram mot detta året gör ju saken också lite lättare.
Det är ju lustigt ändå att det som är det mest nödvändiga här i livet som gör att man får mest olustkänslor. Nåväl en ny tatuering, mycket fotboll, lite brottning, några utlandsresor och familjen är de ljusglimtar man har och som gör att det hela trots allt blir mycket roligare.
Nu kan det ju tyckas att gnäller mycket och ja jag gör det denna gången. Och jag tycker egentligen inte så illa om mitt jobb. Det är ju bara så grymt skönt att vara ledig.

Fina Fisken….

För många år sedan så fick jag och mina medarbetare en bok av vår chef. Jag älskar och hatar att läsa denna bok. Den handlar om kraften i att förstärka positivt/rätt beteende. Jag älskar boken då det är så jag verkligen vill leva mitt liv och för att budskapet är så enkelt och uppenbart. Jag hatar boken då den fått mig att ännu mer inse mina fel och brister. Det är dessutom förbaskat svårt att leva efter denna regel.
Att komma på när någon gör något bra och förstärka ett sådant beteende är svårare än att dissa när någon gör nått fel.
Jag tror också på kraften i att förstärka ett positivt beteende. Mina barn har på sistone i vårt stressade liv inte fått så jättemycket positiv uppmärksamhet utan en hel del reprimander pga sitt negativa beteende. Detta blir en negativ spiral, ju mer skäll desto mer negativt beteende. Att som förälder, chef eller annan typ av ledare är det många ggr väldigt svårt att
bryta och vända detta.
Jag har lovat mig själv att försöka bli denna positiva förälder och ledare. Det kommer att bli tufft att ändra mitt invanda beteende men för att kunna påverka andras sätt att vara måste jag ändra på mig sjäv först.
Jag vill med detta rekommendera denna bok, den är vad den heter ”Fina Fisken” för den som känner att livet är och borde vara mer än skäll och negativt beteende.

2013, vad händer nu då?

Så har man tigit still ett tag igen då. Jag kan bara konstatera att någon storbloggare kommer jag nog aldrig bli. Jag tycker och tänker om väldigt många saker men har så mycket annat i mitt liv att jag har inte tid att dagligen trycka upp mina åsikter i ansiktet på andra människor. Jag är inte heller så pass självupptagen att jag måste visa världen hur bra just jag är. Min dotter som börjar närma sig puberteten och där utseende och prylar just nu är väldigt viktiga följer en del bloggar, dock mest videobloggar. Och jag förundras över hur ytliga dessa är. Att konstant visa, oberoende av bloggtyp, upp sig själv och sina prylar samt att dissa andra pga deras brist på dessa är något som helt frångår mitt förstånd.

En bra blogg bör i varje fall enligt mig innehålla nån typ av substans oavsett om jag håller med författaren eller ej. Kan man dessutom se till att ha en ”twist” på det hela för att göra läsningen roligare så är det väl bara bra. Jag var in på Kissies ( eller hur hon nu stavar det ) blogg och förundrades av att det i princip var en ren fotoblogg med foton på i princip enbart henne själv. Det är kanske så det ska vara men jag tycker att det blev lite långtråkigt redan efter tionde bilden.
-här är jag i klänning
-här är jag i en annan klänning
-här är jag i klänning med liten jacka
– här är jag i klänning med plutande mun

Men HALLÅ!!!!!
Snacka om intetsägande, ja jag vet jag hårddrar det lite, hon hade ju håret lite annorlunda på de olika bilderna också.
Det är alltså denna ytlighet som våra barn och ungdomar växer upp med och även om jag som förälder kämpar med näbbar och klor för att ge mina barn bra värderingar så vinner de sociala påtryckningarna utifrån mark.

Jag kommer att göra mitt för att under 2013 ha ett bloggande som har någon typ av substans och därmed göra livet roligare för nån av mina läsare i varje fall. Tycker ni om det jag skriver så fort gärna hålla koll efter nya inlägg, tycker ni inte om det men fortfarande anser det värt att läsa är ni också välkomna. Jag försöker skriva med glimten i ögat så ta det för vad det är.

Ett Gott Nytt År önskar jag Er!

Hur är det möjligt?????

Jag börjar undra om det är läge att bli orolig. Om det möjligtvis är så att jag börjar bli gammal eller är i ett förstadie till Alzheimers. Jag har nu vid tre tillfällen de sista 2 månaderna glömt väskan med arbetsdatorn hemma och inte kommit på det förrän jag kört mina fyra mil till jobbet. Dessutom höll jag på att glömma lämna av trollungen på dagis häromdagen och fick vända efter två kilometer.
I går kväll gick jag och frugan och la oss samtidigt vid 22:30. Vid 4:00 tiden i morse vaknade jag och behövde gå på toa, snacka om förvirring när jag insåg att jag låg i soffan i vardagsrummet. Jag har INGEN ANING om hur jag hamnade där. Riktigt otäckt faktiskt.
Är nu detta ett tecken på åldrande? Eller ett tecken på stress och en fullsmockad hårddisk i skallen.
Hur är det möjligt????

Det STORA samtalet…

Att förklara för barnen hur dom kom till världen är ett av dom mest laddade och obekväma ögonblick man kan ställas inför. När man dessutom från den äldsta dottern hör kräkljud så fort man som man och hustru råkar ge varandra en puss så inser man snabbt att samtalet om sex kommer att bli helt ”underbart”.

För några år sedan så berättade en lite äldre arbetskamrat till mig om en händelse. Det var sent på natten och han och hans fru fick igång lite kemi i sovrummet. Då går deras 14-åriga dotter förbi utanför på väg till toa och inser vad som är på gång varvid hon utbrister: -Fy f-n vad äckliga ni är!!!

Ganska komiskt ter det sig. Ur barns syn på sina föräldrar så är det ju en gång så att lika många barn det är i familjen lika många gånger har föräldrarna gjort ”DET”, punkt slut.
Än så länge behöver vi inte ta det STORA samtalet, men det närmar sig. Grabben som är lite yngre tar det ett tag till innan det är dags. Dock så får min fru ta två samtal (vi har ju två töser) medan jag bara har ett framför mig.

Folk och folk…det är skillnad!

Man kan ju fundera på hur folk i allmänhet är beskaffade. Vi lever i en modern tid där vi är upplysta om det mesta. Utvecklingen går i en hissnande fart. Människor lever med en strävan om jämlikhet, lika värde och samförstånd. I varje fall rent teoretiskt. Ändå sker dagligen kränkningar av etnisk prägel, sexuella trakasserier och förtryck i allmänhet. Vi är mer upplysta idag om det mesta men dubbelmoralen är tydligare nu än på mitten av 1900-talet. Jag vill påsta att samhället är lika inskränkt i dag som det var innan kvinnorna fick rösträtt. Under 1960- och 70 talet så var det helt OK med nakenhet på film. I dag censureras det både hit och dit som om det är något fult. Varför? Kan folk bli kränkta? Eller är man rädd för att bli stämd för förargelseväckande beteende? Jag är förbryllad! Vi ska lära våra barn att nakenhet och sex är naturligt men samtidigt så censureras väldigt mycket. Boken ”Totte badar” är nog snart klassad som barnpornografi.
Våra barn ska lära sig att alla etniska grupper har samma värde, samtidigt är vi duktiga på att klaga över alla dessa invandrare utan att tänka på att barnen hör. Men rädslan för andra ”raser” verkar röra sig mot andra världskrigets hets mot folkgrupper.
Den moderna världen har blivit en värld av dubbelmoral.
Nakenhet och sex är naturligt. Människor skall inte behandlas efter hudfärg, namn eller vilken sexuell läggning man har utan efter sina handlingar. Och det tror jag majoriteten håller med om. Ändå lever vi inte som vi lär. Jag är inte heller alla gånger så duktig på detta. Varför?